Ardbeg Fermutation – hur många flaskor finns det månne?

Ardbeg håller igång i vanlig ordning. Eller i extra ordning kanske? 2022 ser ut att bli ett kul år för Ardbegs många fans.

Ni vet serien Supernova där de flera gånger om har sagt att detta är det sista släppet i serien? Häpp, i år kommer en till fast med två bokstäver ändrade: Ardbeg Hypernova. Den ska vara ”Possibly the smokiest dram in the world” enligt etikettens baksida. De håller inte precis igen när det gäller design på etiketter och vilka ord de brukar på dem…

Sedan har vi årets Feis ile. Den har i vanlig ordning en lite lagom tossig story och äntligen fokus på spriten istället för crazy fat: hej på dig Ardcore! Den är delvis gjord delvis på något som heter Black Malt och som tydligen ska rostas ett snäpp värre än chokladmalt. Igen, det är all in på bad boy-attityden på etiketterna:

Innan vi tar den sista whiskyn som vi ska fokusera på, en lustig detalj på baksidesetiketten. Ardbeg är ett destilleri ”with more ups and downs than than a pogoing punk”? Ni är säkra på att ni vill hojta just denna sanning ut över hustaken…? Men men, det var alltså varken Ardcore eller Hypernova jag skulle prata om utan en till specialare som kommer under 2022, Fermutation.

Fermutation säljs med taglinen Invasion of the washbacks! med utropstecken. Såhär:

En glädjande sak kan vi notera: en åldersbestämning, tjoho! Tretton år gammal är denna Ardbeg som släpps under 2022. Och så är Fermutation liksom Ardcore glädjande för att det inte handlar om fat utan om modifiering av råspriten som man fyllt faten med. Mer sådant, Skottland!

Storyn känns ändå rätt mycket som hallå där 1 april, men så är det ju tyvärr numera rätt ofta från just Ardbeg. Tydligen ska deras boiler ha gått sönder 2007, vilket tvingade destilleriet att låta mäsken i jäskaren jäsa galet länge. Såhär är storyn:

Så, extra långa jäsningstider och utan lock på jäskaren.

När jag såg den här baksidesetiketten blev jag mäkta irriterad. Här fanns en möjlighet att ta upp saker som laktobaciller och vad extremt långa jäsningstider kan göra med whisky. Istället, dessa ord om tiny beings och jag vet inte vad. Men framför allt: jag utgick från att en whisky gjord på innehållet från bara sex jäskar knappast skulle räcka långt för att skapa en begränsad Ardbeg – att det skulle behövas bra mycket mer mäsk än så.

Det väckte mitt intresse. Hur mycket whisky får Ardbeg egentligen ut från innehållet av bara sex jäskar? Välkommen till whiskyproduktion 101.

Låt oss låtsas att precis noll droppar alkohol förloras i processen. Det är inte riktigt sant men för enkelhetens skull låtsas vi och justerar lite senare i processen. Ardbeg har sex jäskar och de fylls enligt uppgift med 23500 liter vört. Det betyder att vi har 141 000 liter mäsk att lira med. Den ska enligt en rätt gammal uppgift vara på 8%. Det skulle vid perfekt attenuation betyda att vörten har en så kallad OG på 1059, vilket låter fullt rimligt. Numera håller Ardbegs mäsk 8,5% vilket är typiskt för vår moderna tids ständigt ökade OG och high gravity brewing. Om mäsken håller 8,5% torde OG ligga omkring 1063 vilket är helt i linje med modern skotsk whiskyproduktion. Men nu är vi på år 2007 så vi säger runt 8% på mäsken.

Så vi har all den där mäsken på ungefär 8%. Det är 2007 och boilern går sönder. Nu behöver vi räkna ut hur mycket absolut ren alkohol som finns i all vår mäsk. 141 000 multiplicerat med 0,08 är 11 280. I mäsken finns alltså 11 280 LPA, litres of pure alcohol. Destilleringsprocessen handlar förenklat om att ta bort en massa vatten ur det här ölet så att vi kan lägga det på fat.

Ardbegs sex jäskar, 2006.

Boilern strular och strular och jäsningen bara pågår och pågår men äntligen får vi ordning på den. Dags att destillera av all denna långjästa mäsk som bara ”råkade” bli. Som tidigare sagt låtsas vi att vi förlorar exakt noll procent alkohol i processen. Egentligen finns det mer försvårande omständigheter. När man börjar destillera efter annat recept finns det redan en himla massa lågvin från tidigare destilleringar i lågvinstanken. Dessutom finns det ofta sprit från tidigare destilleringar i ISR, intermediate spirit receiver. Men, börjar man köra en helt annorlunda mäsk i mäskpannan är det sannolikt att man tömmer ISR och kanske även LWFR (lågvinstanken).

Skärningspunkter och den naturliga styrkan på råspriten påverkar inte hur mycket sprit vi får ut. Vi hade 11 280 LPA i mäsken, alltså har vi med stipulerat noll svinn fortfarande 11 280 LPA efter att mäsken har dubbeldestillerats till att vara Ardbeg new make. Fat fylls normalt på 63,5% så hur mycket råsprit att fylla fat med har vi nu? Dividera LPA med 0,635 och du får 17763,78 liter råsprit. Fyll allt i bourbon barrels som håller exakt på millilitern 200 liter utan att du överhuvudtaget spiller en enda droppe, och du fyller 88,82 barrels.

Okej så den där åttionionde barreln räknar vi bort. Det kan vara för att det alltid finns svinn i processen som vi inte räknat in här ovan. Och halva fat blir så jobbigt att räkna på så vi kör på 88 barrels, det blir enklare så.

Nu har vi alltså 88 barrels som var och en innehåller exakt 200 liter råsprit. Det blir 17600 liter råsprit på 63,5%. Dags att lagra! Tretton år ska gå. Vi tar 17600 och multiplicerar det med 0,98 tretton gånger. (Vi låtsas att änglarnas andel är exakt 2% om året och att den fortsätter att ligga på just exakt två procent, om du undrade varifrån vi fick det där med 0,98.) Nu är det år 2022 och vi har 13534,8 liter trettonårig whisky.

Fermutation är buteljerad på 49,4%. Det är knappast fatstyrka. Därför måste vi räkna lite till. Vad har vår whisky för alkoholhalt nu efter tretton år? Här blir det lite godtyckligt. Vi tittar på ett gäng trettonåriga Ardbeg i whiskybase och konstaterar att en hel del buteljerare lär ha vattnat sina ”fatstarka” utgåvor; vi ser att 57–58% absolut inte är ovanligt, med flera utgåvor som är starkare ändå. Men låt oss hypotetiskt säga att whiskyn vi nu har håller 55% på fatstyrka (vatting strength), som hos den här buteljeringen. Vi kör också på ett alternativ där whiskyn antas ha 59% på fatstyrka.

Vår mängd whisky ska nu vattnas till exakt 49,4% alkoholhalt.

13534,8 liter whisky på 55% blir 15069,1 liter whisky på 49,4%. Här är matematiken: råsprit multiplicerat med fatstyrka delat med nedvattningsstyrka. Alltså:

13534,8 x 0,55, delat med 0,494.

Om whiskyn höll en fatstyrka på 59% får vi istället 16165 liter färdigblandad whisky: 13534,8 x 0,59, delat med 0,494.

Nu tar vi våra 15069,1 liter färdignedvattnad whisky och delar den summan med 0,7 för att flaskor är på 70 cl. Vi gör det enkelt för oss och skiter i USA och deras extra fem centiliter. Så då får vi…

21527 flaskor Fermutation. Var whiskyn 59% efter 13 år? Då har vi istället 23092 flaskor.

Det är en och annan. Efter tretton år, sådär runt 22 000 flaskor whisky av innehållet från sex jäskar. Dryga 20000 är också ungefär vad en kunde tänka sig att en ”begränsad” Ardbeg har för upplaga.

Detta tankeexperiment har för mig visat två saker: Fermutation kan faktiskt komma från bara sex jäskar. Och Ardbegs ägare tjänar något så inihelvete med pengar…!

Det finns förresten efter allt detta ett problem med den här matten. Nämligen: hela storyn med den ickefungerande boilern känns ruggigt krystad. Och med en fortlöpande produktion men jämna jäsningstider, varför skulle Ardbeg ha alla sex jäskaren fyllda till brädden samtidigt, givet att de då bara hade två pannor och ett enda jäskar innehåller med än en enda körning i mäskpannan? Är det inte rimligare att tänka sig att någon sa ”ska vi prova extra långa jäsningstider” och någon annan sa ”kör i vind”? I så fall kan Fermutation vara resultatet av mäsk från sex jäskar, men lika gärna från tio jäskar, eller tolv, eller åtta. Om det är den där boilern är jäsningstiderna från de sex jäskaren helt olika eftersom mäsktunnan är för liten för att ge mäsk åt sex jäskar… Men men…

Tack till Lars Cederbro som hjälpte mig med hur jag skulle tänka matematiskt.